Inom socialdemokratin växer en rörelse som kräver att äldre, erfarna personer borde få större plats i de politiska församlingarna. Seniorsossarna har analyserat partiernas valsedlar och funnit att antalet pensionärer är mycket lågt, särskilt på de platser som bedöms som ”valbara”. Arbete har inletts med syfte att uppmuntra väljare att ha detta i åtanke när de överväger att sätta kryss för en kandidat.
Med mina 76 år är jag förstås part i målet. Att jag accepterade att ställa upp i riksdagsvalet var just känslan att många av oss äldre faktiskt behövs i politiken. Vår erfarenhet är en tillgång som inte borde gömmas undan.
Själv har jag arbetat med mänskliga rättigheter och rättvisefrågor i flera årtionden – både som aktivist inom civilsamhället och som företrädare på den internationella arenan för den svenska regeringen. Jag var Europarådets kommissionär för mänskliga rättigheter i sex år.
I dessa roller har jag sett betydelsen av tydlig lagstiftning och opartisk rättsskipning, av respekt för minoriteters rättigheter, av effektiva åtgärder för jämlikhet, jämställdhet och att verkligen att skydda barnets rättigheter. Jag har lärt mig vikten av att personer med funktionsvariationer ges möjlighet till aktivt deltagande i samhällslivet.
Min slutsats är att kampen för rättvisa och jämlika förhållanden absolut måste fortsätta. Det gäller här i Sverige men också internationellt. Jag är för en human flyktingpolitik och oroad över de fördomar som sprids från vissa håll mot nyanlända – liksom mot utsatta EU-medborgare. Jag inser att vi måste förbereda mer kraftfulla åtgärder för att hindra en galopperande klimatkris.
Andra pensionärer som fått plats på valsedlarna har också viktiga erfarenheter de samlat genom åren. Visst kan vi ge råd om hur äldre bör behandlas, på den punkt är vi ögonvittnen, men vi har högre ambitioner: att bidra till en god framtid för kommande generationer.
